Att börja på Rägy var för mig det bästa jag någonsin gjort, jag skriver själv de orden med en tanke på hur kontroversiellt det låter- men jag menar det verkligen. Jag minns min första dag som om det var igår. En osäker 16åring som dessutom kom sent eftersom han läst fel på ett papper. Vid uppropet satte jag mig ner bredvid en av mina blivande klasskamrater utan den blekaste aning om att han skulle bli en av mina allra bästa kompisar. Välkomnandet vi fick av de andra eleverna på skolan var som något tagit ur en saga. Lite visste jag då om vilken otroligt kul och lärorik tid som väntade.

Just nu går jag i tvåan, och det är svårt att inte bli något sentimental när jag blickar tillbaka på de snart två år jag gått på Rägy. De många olika aktiviteterna vi gör, våra fantastiska lärare, våra äventyr på fritiden, det pirret i magen innan vi välkomnar våra nya ettor och alla de andra fantastiska händelserna som knappt går att beskriva med ord.

Nu då vi studerar på distans är läget väldigt påfrestande, inte nog med att vår fritid är begränsad och att vi, nu mer än tidigare, behöver värna och ta hand om varandra. Men studierna blir såklart även påverkade, jag vill tillägna en stor eloge till våra lärare som, trots omständigheterna, alltid ser till att få saker att fungera, att lära ut och lyssna på våra önskemål och funderingar- allt för att vår skoltid ska vara så lärorik och rolig som möjligt. Jag själv tänker att denna situation är ett sorts test på det många av oss lärt sig under vår skolgång på Rägy. Vi har lärt oss mycket om att ta hand om sig själv och varandra, att kunna bo själv med allt som följer med det och inte minst har vi utvecklat vår disciplin, samt förmåga att samarbeta för att nå våra mål.

Jag själv tror att jag kommer kunna fortsätta studera lika effektivt som tidigare, det blir visserligen inte samma när vi inte kan se varandra i person och inte heller när vi har sådan tillgång till våra hobbyer och intressen. Vi måste trots allt ändå genomföra våra studier på ett eller annat vis, och vi kan alltid hjälpa varandra att inge hopp i vardagen och längta efter den dagen vi kan komma tillbaka till Sandö och träffa alla våra kompisar.

Som jag så ofta hör här hemma: ”Vi e bönne, he lös sä” – Vi är bönder, det löser sig.